Hösten,blandade känslor

Hösten är här,jag har alltid älskat denna årstiden och det gör jag fortfarande men den har blivit mer känsligare än vad den var förut.Jag har alltid tänkt på Jonny på hösten,jämt pågrund av att han och jag alltid satt ute på samma bänk när hösten började närma sig och bara pratade om allt även om vi var ett par eller vänner,men förra året i början på september så var det inte så för vi var grymt osams men ändå tänkte jag på honom,men ilskan över att jag tyckte att han betett sig som en idiot tog över från att faktiskt ringa honom som jag annars hade gjort.
Jag såg honom i vasaparken några dagar efter jag fyllde år , satt på en bänk och såg att han kom mot mig med några vänner,han tittade mig i ögonen och hånflinade mot mig,hans blick var tom,det var inte han,men ändå ville jag bara springa efter och ta han i hand och säga att jag ville hjälpa honom ,men jag lät honom gå förbi för jag vet att han hade sagt att han inte hade något han behövde hjälp med,och var samtidigt arg och sårad,förmodligen var han också det.
Efter han gått förbi en bit bort så stannade han,vände sig om,tittade på mig igen och pekade på mig till sina vänner,vände sig om och gick.
Någon vecka senare får jag ett samtal och får reda på att han jag såg i parken inte fanns längre,han hade tagit en överdos..

Så det är blandade känslor om hösten,men jag försöker tänka på de fina minnena med honom jag hade på hösten,då han var frisk,då han faktiskt var lycklig och glad,då han inte var tom i ögonen,då han faktiskt hade liv i blicken.